Utesovardags igen

Sov i hängmattan under en sänghimmel av körsbärsblom för några veckor sen. Så gött. Det kan hända att det finns folk aldrig sover i det fria. Stackars.

.

In med djur och natur i psykvården

Jag läser en intressant artikel i SvD om Agneta Werner – en kvinna som lever med en kronisk psykisk sjukdom. Hon har, efter ett liv med återkommande perioder inom den slutna psykvården, lärt sig att hålla sin sjukdom i schack bland annat genom att ordinera sig själv strikta dagsrutiner samt hundpromenader i naturen samt yoga flera gånger i veckan.

”– Tänk om jag haft någon som påmint mig om och fått mig att längta efter det här, säger Agneta Werner och pekar på träden som rör sig sakta i vinden och den blanka ytan på sjön därnere vid klipporna.
…
Ingen pratade med henne om rehabilitering och eller hur motion, djur och natur kan ha en läkande inverkan under åren i psykvården.”, skriver journalisten Ia Wadendal.

Det är för j-ligt. Ja. Så är det. Läkemedelsföretagen vill såklart ha det så. Men varför gör inte vårdkollektivet mer? Forskning finns. Varför kräver inte patienter och deras intresseorganisationer ett grönt perspektiv i vården? Det lär inte, vare sig bland vårdgivare eller vårdtagare, saknas människor med egen erfarenhet av vad naturvistelser, husdjursumgänge och fysisk aktivitet kan betyda för en människa i kris och sjukdom. Det är i princip gratis. Lätt tillgängligt för de flesta. Varför händer så lite? Varför går det så långsamt?

Se där några funderingar såhär efter lunch en måndag.

Balansgång

Just nu är trädgården mitt gym. Jag gräver, skottar och kör dynga, kompost och jord så svetten sprutar mellan varven. Det roar mig verkligen. Men ändå drar skogen. Där måste man inget direkt. Man kan sitta på en stubbe. Gå omkring. Då och då gå-joggar jag, en otroligt trivsam, anfådd och svettdrivande aktivitet.

Häromdagen tog jag en stig genom närmsta favoritskogen, hade bara gått där en gång sedan min hund dog i oktober. Det kändes lite vemodigt men bra. Fötterna tassade på, väjde för snubbelpinnar, den vänstra hälsenan krånglade mycket lite.

Den där skogen gallrades för några år sedan och mina favoritstigar försvann i geggamoja, djupa hjulspår, ris och fan och hans moster. Jag blev ledsen för jag fattade ju att det betydde att min anticancer-skog sakta men säkert var på väg mot slutavverkning, och förbannad över att skogsmaskinen körde så sent på våren när marken var så mjuk. Nå. Jag bet ihop, kom över det – och valde mig en ny stig.

Det var den som jag förnöjsamt tassade på nu. Jag rundade den stora myrstacken och tog upp mot stenhällarna där jag suttit i solen så många gånger omhållen av skogen. Men. Var det inte märkligt ljust däruppe? Jo. Nu var skogen bakom borta! Helt borta verkligen. Så var det.

Först kände jag bara: Nä nu jävlar! Men sen: Gör det nån skillnad att gnälla? Nej. Är det inte väldigt vackert med allt det här ljuset? Är inte naturen fin ändå på nåt sätt? Jo. Kan man inte liksom titta ovanför själva hygget? Där bortom och mot himlen? Det kunde man absolut.

Jag fick syn på några omkullvälta trän. Ett stadigt plockepinn. Jag gick balansgång. Jag log skogsmaskinen rakt i ögat.

Fryslort på fågelfrossa

Jag följde med maken när han var på jobb vid fina Hornborgasjön igår. På södra sidan av sjön dansar tranorna i tiotusentals den här tiden på året. Vi for till Fågeludden (där det bland annat finns ett naturum med en utställning om sjön) på östsidan där jag sen travade omkring i några timmar och spanade på skrattmåsar (Sveriges största skrattmåskoloni finns här, vilket j-la liv de för!), sothönor (ser så roliga de ser ut när de sträcker sig ner under vattnet efter mat, bara rumpan sticker upp), brunänder (fina), viggar (med tuff tofs), skäggdoppingar (vilken hållning!) och mycket annat. Det blåste snålt. Gömde mig i små vindskydd – gömslen – där det satt människor med stora kameror som smattrade iväg bild efter bild efter bild efter bild. Hur många som helst. Jag satt på ullvantarna för att inte frysa ändan av mig fast jag satt i lä. Spanade med min lilla kikare. Dagens höjdare var två flörtande gråhakedoppingar.

Det är väldigt kul titta på fåglar. Jag har fattat det nu. Äntligen. Man kan sitta och glo på dem när de gör vardagliga saker: samlar bomaterial, kliar sig på ryggen, fajtas, letar mat eller sover. Lyssna på sång och skrän. Timmarna går. Just då behöver man inte nåt annat.

Gick in på naturum, där var det varmt och gött. På toa sjöng en näktergal ur en högtalare.

Det är mycket märkvärdigt det hela

Fjärilar flyger utan dåligt miljösamvete. Det gör inte jag. (Ändlösa säkerhets- och passkontrollköer gör mig dessutom osäker och lätt deprimerad. Det händer att jag svimmar ombord, det kallas visst vasovagal synkop och händer även utanför flygplan.)
Men det är ju så svårt att vara konsekvent och härlig. Rätt nyligen flög jag utan större tvekan (eller dramaqueen-svimning) fram och tillbaka över Atlanten för att träffa sonen för första gången på ett år. Slog ihop det med en aktiv men väldigt vilsam månadslång resa i södra delarna av Argentina och Chile – Patagonien. Lugn av naturen. Ja, det var lätt att bli det där.
Det var sommar och lagom varmt på andra sidan jorden; himlen var stor, havet vidsträckt, bergen såg ut som torn, solen gick åt fel håll och landskapet var ödsligt och vackert. Vi såg späckhuggarmorsor träningsjaga med sina ungar och sjöelefanter och sjölejon slappa på ständerna, kondorer flyga kring andinska berg och ytterst sällsynta Dahlbomshumlor surra kring vilda fuchsiabuskar. Vi åkte 400 mil i buss, vandrade oss trötta i nationalparker och Buenos Aires, umgicks med varandra och sönerna, drack maté och tältade under Södra korset.
Det var mycket märkvärdigt, det hela.
Häromveckan kom vi tillbaka hem, utvilade och glada. Vi tog genast fram trädgårdsmöbler för att fika i vårvärmen mot lagårdsväggen. Lärkan sjöng över åkern, en övervintrad blåmes satt i den kala rosenbusken och plirade, koltrasthonan hoppade på fjolårsgräset under äppelträden, snödropparna blommade. Sen kom det snö, sen regn och nu är det sol igen.
Det är mycket märkvärdigt, det hela.

Snyggingar i diket

Häromdan när jag var ute och gåjoggade lite i solen blev det flera dikesbesök för att kolla på fjärilar (är maken smittsam eller?). Jag smög på dem och satt sedan bara och tittade en god stund. De är ju som små konstverk! Kolla in mönstren. Ingen designer eller konstnär kan skapa något vackrare!
Och namnen sen: sorgmantel, påfågelsöga. Ren poesi. Dem har mänskor hittat på. Bra gjort!

Vårkänslor

En av mina föresatser inför denna vår är att återerövra bloggen.
En annan är att ta med mig lunchen till skogen eller sjön. Ofta.
Nu har jag gjort båda:
Te, rågrutmacka, ägg, avokado och äpple avnjöts med solglitter över Hjälmarn, flygande sångsvan schowoosh, schwooosh, schwoosh, bäverfällen åt alla håll, is i olika stadier av upplösning och en storskrattande gröngöling. Å så blåsippor på det.
Drömskönt. Lyckopiller. Som blev till ett litet blogginlägg, det första på mycket länge. Häpp!

Kursen i Kolåsen gav mersmak

Som jag hoppades – fast bättre!
Kurspremiären är begången.
Efter sköna dagar med qigong till morgon och kväll till vindsus, tranrop och koskällor, skogsbad och naturguidning längs Grötlunken, molnskådning och vågskvalp vid sjökanten, bad vid vattenfallet, föredrag om natur och hälsa och mycket annat är Mats och jag tillbaka vid skrivborden påfyllda med energi. Glada.
– Kolåsen levererade med bravur när det gäller avslappnande miljö, sagolika utsikter, en hel del sol, stilla vind och total avsaknad av mygg och knott. Tack!
– Kolåsens fjällhotell/fjällstation erbjöd charmigt och bra boende, fantastisk mat av närproducerade och kravmärkta livsmedel och service av toppklass. Dessutom tog ägarna Anna och Micke med oss på utflykt till Kolåsens naturspa. Tack!
– Gunilla Hamne gav shiatsumassage och TTT-tapping. Tack!
– Deltagarna – de viktigaste av alla – bidrog med suveränt trevligt sällskap, glada tillrop, skönsång vid lägerelden med mera. Tack!
Vi återkommer!

Jag ska odla min osociala kompetens

Sommaren betyder högsäsong på jobbet. Skriver man om natur och om resor i Sverige får man skylla sig själv. Det betyder att sommarledigheten får spridas ut lite. Men jag klagar absolut inte, jobbet är ju ren och skär naturnjutning – med några intervjuer därtill – allt som oftast. I veckan far vi norrut till Jämtland för att om allt går som det ska vara med på kalvmärkning vid Helagsfjället som Mats ska skriva om, och sen vidare upp till Kolåsen för att förbereda den kurs som jag ska hålla där i augusti. I mitten av juli åker vi fem dagar till Gotland för att Mats ska skriva om fågelskådning och möjligen för att reka lite kring en kommande bok om Stora Karlsö. Så där brukar det se ut ungefär. Det låter inte som om det är synd om oss precis. Vi kommer garanterat att hinna vila också!
Att naturen är ett kalasbra ställe att ladda batterierna på inför hösten på råder det ju ingen tvekan om. Det är väl bland annat därför sommartorp, skärgårdsstugor, sandstränder och badklippor, fjällvandringar och cykelsemestrar lockar så många. Vi är bortskämda vacker natur i detta land. Det är en gåva.
Jag har en utmaning till mig själv denna sommar: Jag ska stänga av telefonen oftare när jag är ute, eller – ovana tanke – lämna den hemma. Jag behöver vara helt ifred lite oftare. Odla min osociala kompetens. Tänka efter. Tänka på ingenting. Just så.
(Att ta med sig hunden ut är ett sätt att vara ensam, men ändå inte. Min gårdshund Jojje gillar att sitta still och njuta. Han är en hetsgubbe när det gäller att vakta, men ett föredöme i skogssittning.)

Träd som måbra-verktyg

Var i Växjö fredags och träffade ett gäng arbetsterapeuter. De använder sig av en bildterapimetod Tree Theme Method (TTM) där klienten/patienten får måla ett träd som symbol för varje del av sitt liv (nutid, barndom, tonår, vuxen, framtid) och sedan samtala med terapeuten utifrån detta. Resultaten är bra. Man mår bättre av att måla träd! Forskning har gjorts och pågår. Upphovskvinnan Birgitta Gunnarsson har doktorerat på metoden och är numera knuten till Landstinget Kronoberg i Växjö där hon forskar vidare och utvecklar metoden, bland annat med hjälp av andra arbetsterapeuter.
Jag tackar google för att jag hittade TTM och Birgitta. Jag arbetade med kapitlet Vårdträd i Mats, Roines och min senaste bok Till träden och sökte på ”träd, terapi” eller nåt. På den vägen är det. Hon och metoden kom med i boken.
Nåväl. Jag föreläste om natur och hälsa (med en del nya funderingar kopplade till just träd) i en och en halv timme, vädret var strålande, vi satt ute under några träd, var annars? Rösten blåste bort lite, vindsus och lövprassel. Vi samtalade om barndomsminnen av träd, om det väsentliga med att våga gå vilse, om molnskådning och annat livsviktigt. Sen fikade vi innan vi gick bort till parken intill, valde varsitt träd och spenderade en stund i dess skugga. För att vila och njuta men också för att fundera över hur man kan likna sitt eget liv vid trädets.
Man KAN likna sitt liv vid ett träds liv. Det är inte svårt. Prova!