Lyssna efter liv

Jag sitter på en bänk vid ån mitt i Eskilstuna. En snygg gräsandshane spankulerar förbi på gräset, helt orädd, jag ser åns vatten som pärlor på fjäderdräkten. En pytteliten blanksvart spindel tar sig fram över min mobiltelefon som ligger i solen och väntar på sms. Det är vackert: försommarljus, full fart på fåglarna, skir grönska. Vinden tar tag i nackhåret, den kyler lite. Om jag verkligen anstränger mig känner jag doften av gräs och jord. Några sinnen har det gött.
Men hörseln, den stackarn! Trafikbullret ligger som en tjock filt över kvarteren – jag hör inte ett ljud från vind och vatten. En dumper med släp gör entré och överröstar personbilarna lätt som en plätt, dånar fram, det smäller, gör nästan ont i öronen.
Så drar en småpratande kaja förbi. Ja! Då hör jag bofinken och talgoxen också! Hörseln ställer liksom om sig.
Jag läser just nu Koltrasten som trodde att den var en ambulans, en fackbok av journalisten Anders Mildner. Den handlar om ljud och oljud, om vem som får låta och vem som tvingas lyssna. Och lite om naturljud. Man förstår att man ska vara rädd om sina öron. Ge dom chansen att vila i de små ljuden. Steg. Lågmält småprat. Fåglar. Vind. Andetag.

Lugn av naturen, nu är det nära

Har just kollat igenom ett provtryck av Lugn av naturen som släpps kring den 22:a maj till alla boklådor med självaktning; verkliga och virtuella. Jag är galet stolt såhär långt.
Äntligen får vi mixa berättelser om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter med vackra, meditativa bilder! Mästerfotograf Roine Magnusson har lagt ner sin själ i urval och bearbetning. Vi är lyckostar som får samarbeta med honom.
Äntligen får vi berätta vad natur har med mindfulness att göra, hur långt forskningen om natur och hälsa har kommit, om naturen som träningslokal, om vikten av att strosa, varför trädgårdsmästaren Lasse Krantz njuter mer på en kobbe i havet än i en trädgårdsberså, och allt annat som vi tycker är viktigt att veta om grönskans, vågskvalpets och fågelsångens påverkan på kropp och knopp. Dessutom bjuder vi på enkla övningar för ökad avslappning och sinnesnärvaro till flera av kapitlen.
Lugn av naturen, var det.
Det är en utmärkt början att gå ut och sätta sig en stund i solen bara. Gör’t.

Här är Lugn av naturen-bloggen!

Nu händer det.
Klosterliljorna i munkarnas fruktträdgård i Vadstena blommar.
Min blogg nystartar, med renodlad natur och hälsa-inriktning.
Nu händer det!

Gott nytt, darlings!

Är nån där?
Själv tittar jag yrvaket fram ur nån sorts skrivarkoma som jag befinner mig i sedan två månader tillbaka, bokskrivandet har helt tagit över både vardag och helg. Jag vill inget annat! Jag känns som om vår nya bok om natur och hälsa kommer att bli riktigt bra. Vi ger i alla fall allt, vill jag lova.
För att orka jobba hårt övar jag förmågan att fokusera nästan varje dag. Formell meditation är ett sätt. Men i mitt uppmärksamhetsprojekt ingår också hundturen på morgonen. Den är kort, bara ner till stora stenen halvägs mot Selanders och tillbaka. På vägen försöker jag lägga märke till vad som förändrats i naturen sen dagen före. Sedan årsskiftet skriver jag sen några ord i den fina fågeldagbok jag fått av maken (som har varit med och gjort den) om vad jag har sett. Visst låter det präktigt? Hu ja! Grejen är att jag inte brukar vara särskilt uthållig med sånt där. Men visst är det bra tänkt?

Ur dagens anteckningar: ”Kallare idag. Vitare. Och halkigare. Nu har fotspåren från igår frusit fast … Ständigt plottrar och puttrar sparvar och pilfinkar. Vad pratar dom om? Vad vill dom?”

Senaste nytt på dietfronten

DIET
Räkor ger torra hornhinnor
fett ger finnar
pannkakor ligger för platt i magen
fläsk är inte bra för hjärtat
fisk är inte bra för slaktaren
kyckling är inte bra för kycklingen
köttbullar är inte bra alls
undvik sagogrynssoppa vid graviditet
undvik lök under äktenskapet
sött är syndigt
surt är farligt
salt förkortar livet
beskt drar ut på det
marmelad ger slokande öron
lappskojs drar ihop simblåsan
ägg gör armarna slappa
ost påverkar luktsinnet
pepparrot påverkar smaken
småkakor påverkar hörseln
rädisor verkar inskränkande på horisonten
ärtor hejdar utvecklingen
blomkål skymmer utsikten
frukost tar bort aptiten
nattmackor skärper den
mat är inte bra för magen
livet är osunt
hepp
hepp
hepp

Dikten är hämtad ur den danske bästsäljarpoeten Benny Andersens diktsamling Världens sista dikt (Heidruns 2010). Läs mer här! Han brukar kallas för folklig, men det gillar han inte. Han vill inte kallas folklig i ett land som inte kan se att människor från andra länder är människor de också. Därför kallar han sig istället mellanfolklig poet. Hepp!

Mitt vinterliv som soffidrottskvinna

Äntligen är skidsäsongen igång! Tittar jag ut genom fönstret finns i och för sig ingenting som tyder på det, men på teven … Hurra! Vinterstudion är tillbaka! Jag älskar att se skidor på teve, särskilt längdåkning. Jag vet inte varför, jag är ju för fanken fotbollsspelare.
Jag ser inte så himla mycket på teve annars, men att sitta med en kopp te och nåt broderi eller en stickning i soffhörnan och se Kalla, Johaug, Bjørgen med flera slita i spåret … då mår jag som en stjärna. Jag kan till och med sitta och jobba framför skidåkningsteve, faktiskt även skriva reportage. Blir det spännande i loppen så släpper jag förstås allt. Men annars distraherar skidåkarna mig alldeles lagom. Jag liksom slappnar av och skriver automatiskt på ett skönt sätt. Det brukar bli bra! Typ impressionistiskt. Nu ska jag lägga in mer ved i kakelugnen och fixa en kopp grönt. Sen ska jag skriva ut en intervju med en trädmänniska. Jojje vaktar bygatan från soffans armstöd.

Kärlek är en bra grej

Det händer goa grejer i hjärnan när man tänker på någon man älskar. Kolla den här kortfilmen!

Pinnplockerskan från Toltan

Välkommen in i en skog där sagor ligger strödda i mossan, där insikter skuttar bland grenar, där varje kvist har en röst.

Så står det på baksidan av konstnären Maria Westerbergs bok Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog som kom på Heidruns förlag häromåret. Jag köpte ett ex på bokmässan då, men den blev present innan jag ens hann bläddra i den. Nu har vi äntligen en egen bok! Den är full med fina vardagsfilosofiska texter och vackra bilder på pinnskulpturer. Köp! Låna på bibblan! Läs och begrunda!
Värmländska Maria skapar pinnkonst, räddar skogar och odlar sin egensinnigt, sköna särart i Toltan där hennes morfar och mormor bodde när hon var liten.
Det finns en hel P4-dokumentär om henne som heter Pinnplockerskan. Den hittar du här!
Marias egen hemsida heter vildhjärta.se (faktiskt med ä). Vill man shoppa pinnskulpturer får man vackert åka till Toltan, som ligger nära Brunskog. Hon har öppet i sin ateljé under sommaren.

Skönt det är
att bo i skogen
Här finns inga
reklampelare som
påminner om att
man inte duger.
Det sista skriket
här, är den som
sist skrek …
… och vad jag vet …
så var det spillkråkan
om någon modemedveten
är intresserad.

Snyggflygare i byn!

Kajorna. Som jag fascineras av dessa fåglar. På morgonturen med hunden får jag se hur hundratals av byns skräniga svartklädda tuffingar lyfter från sina utkikspunkter i lönnen och aspen vid Anders och Kerstins hus och tar en skitsnygg flygtur i formation ut över närmsta åker, som värsta stararna. Flocken böljar hit och dit i tjugo sekunder. En flyguppvisning! Sen landar de i en stor, nästan perfekt rundel ibland sädesstubben och går där och betar och skrockar en stund, varpå de lyfter, flyger iväg en bit och landar i en ny form, lite mer som en cirkel med en slingrande svans. Efter någon minut lyfter en kaja ur svansen och landar i cirkelns utkant. Snart följer flera efter, och plötsligt står två ensamma kajor och petar i backen med näbben. En tittar upp: Vafan! Hon lyfter och flyger in i cirkeln, tätt följd av den andra. Så är cirkeln sluten igen. På några meters håll hoppar två skator och kollar oavvänt på kajorna.
När hela flocken efter några minuter lyfter svoschar det skönt i luften, ett starkt, mjukt ljud. Man kan faktiskt först inte se åt vilket håll de flyger, emot mig eller bortåt, nån sorts märklig synvilla. Bara kolsvarta silhuetter med snabbt vibrerande vingar mot den blekgrå himlen. Jag svär, man kan se luften vibrera runt och emellan dem.
De flyger från mig, de flesta landar i träden som de kom ifrån. Ett tiotal flyger småpratande bort över byn. Vart ska de?

BREATHE, jo tjenare

Jag har för första gången i mitt liv investerat i ett smycke till mej själv som kostat mer än några hundra spänn. Det är av silver. På ena sidan av berlocken står det BREATHE. På den andra EXHALE. Ha-begäret överraskade mig redan första gången jag såg det. Det är mitt, tänkte jag. Men sen var jag tvungen att vänta i nåt år eller så tills jag tappat bort mitt käraste vardagssmycke, min amulett, min droppe. Jag gick omkring med det i fickan en festlig fredagskväll under bokmässehelgen i Göteborg och nästa morgon kunde jag inte hitta det.
Jag tänkte över inköpet av ett nytt smycke i en vecka. Det var ju ganska dyrt och inte precis nödvändigt. Jag deppade lite och letade vidare efter det gamla smycket, men kände till slut att det var läge för att trösthandla. När jag väl bestämt mig och köpt smycket kändes det hur härligt som helst. Lite av ett konsumtionsrus, ni vet. Jag tittade mig i spegeln och liksom bekräftade mig själv. Det kändes lite fånigt, men ändå fint.
Ända tills häromdagen när jag stod och pratade med min kära granne Karin och insåg att smyckets budskap kanske inte är så klockrent i alla fall. Jag hade varit dyngförkyld i några dagar. Jag lät väl sådär som mänskor som är täppta i näsan gör. Hon fick syn på mitt smycke och började gapskratta. Nu tänker på det varje gång jag ser mig i spegeln.