Krama en björk

Om du inte visste det så är det väldigt välgörande att krama ett träd. Prova får du se. Håll om. Lägg pannan eller kinden mot barken. Blunda. Lyssna till vinden i trädets krona. Andas lugnt.

Träd står stadigt i ur och skur år ut och år in – många gånger genom århundraden – och är en stilla påminnelse om att livet inte bara är det som pågår runt kring lilla mej just nu. Det är så mycket mer!
Jag blir inspirerad av att tänka på träd. Att försöka stå stadig som ett, i livet. Jag vill öva mig i att låta stormar och regnväder komma men inte knäckas för det, utan stå rak och stolt. Och att förstå att även om löven faller om hösten (eller man tappar håret av en cytostatikabehandling) så kommer oftast en vår med nya löv (och nytt hår).
Man kan finna hur många liknelser som helst mellan sitt eget liv och trädets. Försök får du se. Träd är dessutom fantastiskt spännande biologiska varelser, men det får vi ta en annan gång.
Den snedväxta fina björk som jag kramas på bilden med står bakom Naturens hus i Örebro. Jag var där på Lugn av naturen-kurs med Studiefrämjandet, och en av deltagarna, Hans från Karlskoga, höll en väldigt fin guidning där man bland annat fick välja ut björk att lära känna. För att inspirera oss och få oss att fatta poängen läste han en fin text om björkar ut samlingsvolymen Naturessäer av Harry Martinsson.
Bilden är tagen av Pavel Koubek, fotograf på Nerikes Allehanda. För att få publicera den här på bloggen fick jag lova att lägga en länk till en pdf med artikeln som den var med i. Så då gör jag det. NA-artikel

Jag lämnar spår

Äntligen några decimeter snö! Jag är en oförbätterlig entusiast när det gäller längdskidåkning. Allra helst kliver jag omkring på mina lagg i sakta mak i hemmaterrängen. Tekniken lämnar mycket övrigt att önska men jag svettas för det mesta ymnigt och är glad. Jag försöker, oftast förgäves, tyda alla tecken och spår i snön. Suger på några russin, gnager på en mandel. Är i fred. Men inte ensam; korpen ropar över skogen. Jag korsar en rävs spår, följer ett rådjurs.
Det är extra fint med nysnö. Jag gillar känslan av att skapa min egen väg. Och jag gillar att lämna spår – om så bara för en stund.

Lust att elda

Syjunta och vinjunta i all ära, men senaste nytt för mig är eldjunta.
I lördags kväll drog vi ut i skogen i trakterna av Hjälmare kanal. Åltorps-Lena körde fyrhjuling, en stadig krabat som inte hade några problem med att ha två fruntimmer i sadeln och två på kärra bakom. Vid Tensjön tände Lena i eldstaden vid vindskyddet och sen satt hon, jag, Nettan och Åsa A där och tittade in i elden och pratade i nästan sju timmar. Vi väntade in glöden och grillade medhavt medan mörkret föll över is och snötäckt tjärn och gles tallskog. Mellan varven satt vi bara tysta. Eldtagna.
När temperaturen sjönk, la vi på några vedklabbar till och flyttade närmare varann och elden.
Varför mår man så bra när man tittar in i en eld?
Kanske kommer lugnet för att hjärnan får vila från att annat när man förlorar blicken i färg- och ljusspelet eller när man njuter av eldljuden; knastrandet, och sprakandet. Dofterna. Värmen mot huden.
Förmodligen är det stenåldersmänniskan inom oss som talar när vi känner trygghet vid eldstaden. Hemkänsla. Att samlas kring en eld eller en måltid (eller både och) är gemenskap i en av dess allra mest ursprungliga former, ja en av mänsklighetens äldsta sysselsättningar. Nu behöver vi inte längre elden för att överleva. Men ändå …
Det är en vacker konst att göra upp en eld och hålla den vid liv. Hur vacker och fascinerande förstod jag inte förrän jag fick Yngve Ryds bok Eld. Flammor och glöd – samisk eldkonst (Natur och Kultur) i min hand.
Ryd har intervjuat åldrande samer och fått ta del av deras djupgående ved- och eldkunskaper. Boken innehåller rena grundkunskaper i eldteknik, fakta om hur man gör upp olika sorters eld (kaffeeld, stockeld och allt däremellan) och hur en enbuske kan rädda livet på en, eldanknutna myter, historier från gammalt sameliv med mera. Läs!
Men det finns moderna sätt att ta tillvara gammal kunskap också: Kolla här!
Lite onödigt komplicerat kanske. Tändstickor är faktiskt en rätt bra uppfinning.
I Yngve Ryds bok står det bland annat att det går bättre att göra upp eld om man är glad. Tänk på det när du bjuder några vänner på samkväm vid närmsta eldstad nästa gång. Och kom ihåg att släcka noga sen.

Diggande finskor

Sådär ja. Nu börjar det likna nåt. Ett finskt flygbolag har ryckt åt sig initiativet – se och lär gott folk (klicka här). Svårare behöver det inte vara. Alla blir glada som lärkor  – dansare, åskådare och youtube-fantaster – och får nåt kul att sätta in på minnesbanken. Men var är piloten och resten av grabbarna? Och när får vi se nåt liknande på ICA Nära i Stora Sundby?

Om danslängtan

Jag har för lite dans i mitt liv. Det har jag känt länge, i alla fall sen jag slutade spela fotboll – en annan skönt svettdrivande, koordinationsmässigt och kroppsligt och knoppsligt krävande aktivitet – för tolv år sen. Visserligen kom jag efter några rätt lata år (för att vara idrottslärare☺) igång med träning igen, men inget kunde helt fylla tomrummet som fotbollen lämnade.
Jag har gjort några enstaka framstötar på danskurser och är alltid gärna först på dansgolvet på fest. Men mer har inte hänt.
Jag har snarare vänt mig mot långsamhet, stillhet, qigong och meditation de senaste åren.
Men längtan har funnits där hela tiden. Danslängtan. Jag hade dansfest när jag fyllde 50 och var lycklig som ett barn på julafton där bland alla dansande vänner och familjemedlemmar på vår loge i den ljumma augustikvällen.
Dansnatten gav inspiration. Jag började då och då började sätta på bra musik och solodansa järnet i arbetsrummet!
Nu har jag tagit ett steg till: testat några olika dansklasser i Katrineholm och Eskilstuna. Det är nu det händer.
Det blir västafrikansk dans för mej den här terminen. Jag började i fredags.
Idag härjar träningsvärken i min kropp.
Mina muskler jublar inte direkt. Men det gör själen.

Social eremit med förhinder

Hej jag heter Åsa och jag är en social eremit.
Jag känner mig ofta ganska obekväm som minglare och med folk jag inte känner, men trivs strålande bra med släkt och vänner. Om det inte blir för ofta. Jag gillar helt enkelt att vara i fred. Eller så är jag lite blyg. Eller både och.
Ibland överraskar jag dock mig själv med att stortrivas i grupp med en massa folk jag inte känner. Man samlas kring ett gemensamt intresse, stämningen blir sådär skön och öppenhjärtlig. Modet växer, man blir glad.
Förra helgen förkovrade sig 25 närnaturguider i natur och hälsa i krokarna kring Naturens Hus vid Rynningeviken utanför Örebro. Det var några grader kallt, vintersol, snöfall, vackert.
Jag – som skrivit studiecirkelmaterialet ”Lugn av naturen” tillsammans med maken – och Kajsa Grebäck från Studiefrämjandet och var kursledare. Dagarna ägnades åt guideövningar, naturnjutningar och diskussioner.
Vi hade inte särskilt många timmar tillsammans egentligen. Många var nog lite nervösa i början, jag med. Men det kändes att alla var öppna för att lära av och peppa varandra. Det var kärlek och omtänksamhet i luften. Vi var allvarliga. Vi skrattade mycket.
Då glömde jag helt bort att jag är en eremit.

Bilden är tagen av Michael Söderström från Västervik som var med på kursen.

Från helgkoma till yogisk mardröm

Jag och tjugo andra sätter oss till rätta på färgglada yogamattor i B-hallen i Katrineholms träningshelgedom Duveholmshallen. Jag kommer direkt från ett svettigt, roligt pass med afrikansk dans och ska varva ner med kundaliniyoga. Slappna av. Känna in kroppen. En yogalärare sitter framme på scenen med ett stearinljus och några små ljuslyktor framför sig. De syns knappt i lysrörsgympasalsljuset.
Jag förstår det faktiskt direkt. Detta kommer att bli en prövning. En yogisk mardröm. Det är kallt i salen, mattorna är tunnast möjliga och det finns inte vare sig filt eller kudde att boa in sig med. Det kan man lätt överse med. Jag kanske är bortskämd där.
Men.
Det är ett j-la liv, för att tala klarspråk, i A-hallen strax intill. Endast en vikvägg bort pågår ett träningspass som kallas Dance for life. Basen i låten Dancing on my own med Robyn dunkar så golvet skakar. Den entusiastiske mannen som leder dansen sjunger med och tjoar och får högljutt gensvar av sina adepter. Så fortsätter det i en timme. De har säkert väldigt kul.
Yogaläraren i B-hallen har också headset och en gigantisk ljudanläggning till sitt förfogande, men har förstås inte en chans med sina lågmälda instruktioner och sin finstämda musik. Vad ska hon göra? Hon kör på.
Yogapasset trasas sönder. Tankarna far. Jag blir förbannad, bestämmer mig för att släppa och fokusera på mitt, blir förbannad igen… sådär håller det på. Säkert nyttigt på nåt sätt. Men inte den vila och uppladdning som jag väntat mig. Jag har lätt huvudvärk när passet är över. Hur de arma själar som provar på yoga för första gången känner sig vågar jag inte ens tänka på.
Ett blogginlägg! tänkte jag efter tio sekunder. Det var därför jag inte gick därifrån. The bitch is back!

Julupproret är här!?

I det tysta har folk börjat skita i traditionerna – fler och fler av våra vänner gör som vi och drar ner på julklappandet radikalt, vissa av dem kör helt utan, eller låter alla köpa var sin grej för femti spänn som sen lottas eller delas ut i nån komplicerad lek. Att ge pengar till ett välgörenhetsprojekt är också helt rätt just nu, både unga och gamla gör det, sa dom på radion häromdan. Toppklass!
Tidningarna är dessutom fulla av tips på hur man fixar julstämning med minimal insats; pimpar burksill, lättpyntar, köper gott färdiglagat och skvätter såpa i rummen för att det ska lukta rent.
Det händer saker helt enkelt. Fler och fler upptäcker att man faktiskt bestämmer själv. Fördelen i just juletid är att man slipper sitta och grina alternativt är skitirriterad på julafton för att man är helt slut efter allt pysslande och jagande. En klassiker för min egen del. Men aldrig mer.
Självklart är det skillnad när man har små barn. Jag vet! Men ändå.
I år firar jag en högst profan och egenhändigt påhittad tacksägelsehögtid under helgerna som kommer. Jag har bland annat tänkt fira att jag är jag, och att jag lever mitt liv här på jorden samtidigt som du.
Frid och allt gott!

Odla vänskap

Vänskap är som gräs. Det är inte grönare nån annanstans. Det blir grönt av att man vattnar det.
Andres Lokko, kulturjournalist från Torshälla

Eller hur? Man odlar vänskap – vattnar, pysslar om, ägnar tid. Och märker att nya och gamla vänskaper gror och växer till på bypuben, vid köksbordet, i telefon, på fejan …

Gongens makt i juletid

När det vankas kundaliniyoga med gong-meditation på Anecajo yogastudio i Eskilstuna, då vill jag dit. Jag är lite besatt av den där gonggongen och vad den gör med mig.
För ett tag sen var jag där igen.
Först det vanliga sat nam, eldandning, fokus i tredje ögat, kamelritt, katt och ko och allt vad det heter. Chanting – sångmeditation. Sen – Carina slår gång på gång på den stora gongen med en mjuk klubba och vibrationerna fortplantar sig genom min kropp – sköljer över mig som vågor. Det är som ett renande bad. Jag förlorar känslan av tid och rum.
Alltför snabbt är det slut. Det är samma lite besvikna känsla varje gång. Man tar lite motvilligt på sig ytterkläderna och går ut i Eskilstunakvällen. Man ser allt så klart; känner att ’shit va klart gatlyktorna lyser’, och kolla, så vackert månen speglas i ån, allt glittrar och glänser’.
Snart är det dags igen. Hoppas att det finns någon yogamatta över till mig den 21:a. En strax-före-jul-gong är precis vad jag behöver.