Sommarprat om naturen som kraftkälla

”Dagarna på landet kom att bestå av långsamma skogspromenader, stunder av stillhet och blixtrande cykelturer nedför grusbacken förbi det övergivna huset /…/ Förbi hästarna, förbi ängen där min syster plockade blommor innan förra årets midsommar, ner till en ek som jag kramade när ingen såg för att jag där och då kände att trädet gav mig kraft.”
Kristian Gidlund, 30:e juni

”Jag försökte förbereda mig så mycket det gick. Jag tränade en del och jag var mycket ute i naturen. Det blev som en ventil för mig att vara där, bland träden, bland blommorna. Jag fick ur mig det som jag bar inom mig. På nåt sätt var det som om naturen lyssnade, för det var många tankar och frågor om livet och framtiden som bara gick runt, runt, runt i mitt huvud.”

”Jag låg i min sjukhussängfastkopplad i slangar till en apparatur som pep dygnet runt /…/ Och jag vet faktiskt inte var det kom ifrån, men jag kände bara att jag ville lägga mig ner på en gräsmatta och få känna på gräset /…/ några timmar senare blev jag lyft ner på en gräsmatta, och så låg jag där under ett stort och vackert lönnträd. Gissa om det var skönt? Nja, faktiskt inte om jag ska vara helt ärlig. Min kropp var ju som ett skelett och marken var betydligt hårdare än den vadderade sängen som jag var van vid. Men om ni vill veta om det var underbart ändå: jo, det var det. Det var helt fantastiskt. I det ögonblicket, när jag kände gräset under min hand och solen lyste över mitt ansikte då bestämde jag mig för att jag ville fortsätta leva /…/ det var som om ett litet frö såddes inom mig och som nu började växa.”
Martha Ehlin, 17:e juli

Det förekommer då och då att sommarpratarna i P1 berättar om vad naturen betyder för dem. Då spetsar jag öronen lite extra. De berättare som berört mitt gröna hjärta allra mest denna sommar – förutom naturguiden Pelle Holmberg (2/7) – är Kristian Gidlund och Martha Ehlin.
Gidlund är trummis i bandet Sugarplum Fairies och döende i cancer. Hans bok I kroppen min och bloggen med samma namn har nått massor av läsare. Ehlin är idrottslärare, multitransplanterad efter en svår cancer och blev vald till lyssnarnas sommarvärd.
Ladda ner ovan nämnda radioprogram eller lyssna på dem i efterhand på sverigesradio.se

Mera sova ute

När jag var yngre gillade jag visserligen friluftsliv med tältning, men jag sov alltid rätt uselt. Och sämre blev det med åren när ryggen liksom satt i vägen och gjorde att jag blev stel som en kamel av att ligga på ett tunt liggunderlag. Det funkade bara inte. Jag mådde inte bra av det. Blev helt slut i flera dagar efteråt och fick köra ryggrehab en vecka för att återhämta mig efter en natt i tält. Jag bestämde mig för att spola tältandet for ever.
Men sen smög tältlusten sig på igen.
Ryggen ryckte upp sig, mest tack vare en hel del rätt beslutsam träning. Jag gjorde också en annan god investering: köpte för många pengar ett liggunderlag som man pumpar upp med händerna till ett slags tunn luftmadrass. Det revolutionerade tältandet för min del. Elva dagar på Padjelantaleden häromåret gick som en dans. Sov som en stock om nätterna.
Förra lördagen slängde jag och maken ihop lite campinggrejer och drog till skogs. En halvtimmes bilresa, middag med Hjälmarutsikt hos vännerna Berit och Johan, på det tio minuter med bil till Svalboviken, en timmes vandring på Sörmlandsleden, och sen, klockan kvart över tio på kvällen: upp med tältet. Tada! Kvällsdopp och gonatt!

Sova ute

I mina yngre dar sov jag nästan aldrig utomhus utan en tältduk över huvudet. Nu är det nya tider.
Jag har blivit trädgårdssovare.
Det började med att Mats ställde ut en gammal solsäng i trädgården, monterade upp ett myggnät över och en bygglampa i ett äppelträd intill för några år sen. Sen tog han sovsäck och kudde och la sig där och läste på kvällen, innan han slöt sina ljusblå och trynade in till morgonen. Det såg rätt fint ut. Det dröjde inte länge förrän jag ställde dit solsäng nummer två, den fick fint plats under det gigantiska myggnätet (som vi köpt till nån utlandsresa nån gång). Det blev ett antal nätter i trädgården den sommaren.
Så småningom köpte vi varsin hängmatta, sådana där i fallskärmssiden som får plats i en liten påse när man inte använder dem. Med ett liggunderlag i botten (mot eventuella mygg som går till anfall underifrån där myggnätet inte täcker) så sover man som en prinsessa där. Nu har vi fixat så att vi har två bra upphängningsplatser i trädgården. Om det är läge så är det lätt som en plätt att gå ut, hänga upp mattan och gonatt. Det är en ynnest att få vakna till vindsus, tornseglarsvirr och humlesurr med körsbär och en blå himmel ovanför sig. Det är ett sommarminne som stannar länge.

Det är NU det händer

Mitt strosande i trädgården eller längs skogsvägarna hemmavid (som jag skrev om i förra blogginlägget) är en sorts gående meditation. Jag försöker släppa fokus på allt annat än det mina sinnen tar in och så låter jag kroppen röra sig sakta framåt. Då blir rörelsen liksom automatisk medan jag försöker koncentrera på naturen utanför mig själv.
Låter det knäppt och överambitiöst? Prova ändå. Det är inte bara närvaroträning, det är också ett superenkelt sätt att öva sig i att styra tankarna dit man själv vill.
Om jag tappar fokus och börjar tänka på nåt reportage jag jobbar med, på en vän i kärleksnöd eller något annat som inte hör dit, försöker jag bara så snart som möjligt vänligt men väldigt bestämt föra tillbaka tankarna till sinnesintrycken. Närvaron. Nuet. För det är ju nu det händer: Humlan i toppklockan. Den glatt pladdrande trädgårdssångaren. Stråket av jordgubbsdoft i luften. Vinden som går i lönnarna.
Och jag vill vara där då. NU, menar jag.

Strosat nåt på sistone?

Att gå väldigt sakta – strosa – är knappast något gemene man ägnar sig åt varje dag. Inte jag heller. Man har helt enkelt oftast lite för bråttom, lite för mycket som väntar på en.
På sommarhalvåret kan i alla fall en tur runt i trädgården för att kolla vad som är på gång bli en sån där långsam promenad. Man njuter av grönskan i allmänhet, ser att pionerna är särskilt välväxta och generöst blommande i år, plockar lite sallad till frukostmackan, smakar på ett surt krusbär och noterar detaljer som att någon äter på krolliljorna eller att kirskålen spridit sig till en rabatt till. Lyssnar efter om någon pippi sjunger för en, lirkar försiktigt bort en vinbergssnäcka från nätet över jordgubbarna.
Njutning, sinnesstimulans, kroppsrörelse, koncentration, övning i acceptans – allt i ett.
Jag tog en sån där tur sent igår kväll när jag kom hem efter några dagars bortavaro. Det var varmt och fuktigt, massor av nytt att se. Sommarens första jordgubbar.
Idag är himlen grå, det är rätt kallt och regnar ymnigt. Då lägger jag en sjal om axlarna och tittar mest ut genom fönstret. Torparrosorna hänger lite med huvudena.

Barfota men ändå inte

Jag vill presentera mina kära barfotaskor.
Att gå med dem i skogen känns nästan som att gå barfota, men man kan gå rakt över pinnar, kottar och annat som annars gör ont i min nakna fötter. Över huvud taget känner jag att min kropp gillar att gå i skor med tunn sula – inte för långa turer på asfalt, men för övrigt. Det är precis tvärt emot mina gympalärarkunskaper från förr, så det kändes verkligen inte självklart att prova (tack för inspirationen Loa!). Men nu är jag fast! Det är så skönt att känna underlaget genom sulan (de många musklerna i fötterna får jobba) och att inte ha så långt till marken om man trampar snett (som jag ofta gjort genom åren).
Barfotaskorna ser inte kloka ut på det hela taget, de är rätt dyra med mina mått mätt och det fastnar blommor och gräs mellan tårna ibland. Men de passar en ömfoting som jag!

Kolla molnen

Tre gånger på två dagar. Det måste vara rekord för de senaste 25 åren. Att jag nu plötsligt har ro att ligga på rygg och glo på himlen flera gånger samma helg kan hänga ihop med att jag inte måste ta hand om ett gäng osnutna ungar till vardags längre. De har nämligen vuxit upp och kan snyta sig själva. I veckan tar nummer tre studenten. Hurra! Han flyttar till storstan om några veckor, men redan nu ligger alltså den hulda modern med näsan i vädret och glor på fåglar och moln flera gånger om dan. Har du tänkt på hur tornseglarna rör vingarna när de flyger? Har du sett ett moln i vitögat?

En bok för två lass koskit

Lugn av naturen är tydligen en bok som är värd nåt på flera olika sätt. Den kostar si på internetbokhandeln, och så hemma hos oss, på förlaget och i boklådorna. Men i byn Wij finns visst en egen valuta. Idag har en bok gått för fem halmbalar och två lass välbrunnen koskit, och en annan för tre plantor havtorn. (Kära skatteverket! Oroa sig inte, böckerna är våra friex, de gör vi vad vi vill med.).

Det är nåt med Jämtland …

… jag kan liksom inte få nog.
Återvänder.
Och återvänder.
Bekantar mig för tillfället med bygden kring Kallsjön som rekreations- och arbetsplats. Det går rätt bra, får jag säga. Vackra utsikter, sjungande rödvingetrastar, flörtande skogsharar. Har hittills suttit långa stunder på stugverandan och bara glott på solreflexerna i vattnet och på fjällen på andra sidan sjön. Mellan varven försöker jag jobba. Nyss började det regna, ett riktigt ösregn, men fåglarna slutar inte sjunga för det. Det är vår i Beljom!
När jag klev ur bilen här för några dagar sedan var det som om både kropp och själ andades ut. Här vill jag vara.

Mindfulnessveckan i Tällberg

Den gamla välbevarade dalabyn och utsikten över Siljan är helt klart värda en resa till Tällberg utanför Leksand. Mindfulnessveckan, 24-30 juni, är ännu en orsak att åka dit. I alla fall för alla som är det minsta nyfikna på mindfulnessmeditation.
Läkaren Ola Schenström (som för övrigt är en av intervjupersonerna i nya Ottosson/Magnusson-boken Lugn av naturen) och hans Mindfulnesscenter (läs mer här) är en av arrangörerna av detta stora evenemang. De har lyckats få en imponerande samling forskare och meditationspraktiker att komma till Tällberg; John P Milton (natur), Amishi Jha (neurovetenskap), Vidyamala Birch (mindfulness och smärta), Jeremy Hunter (ledarskap), Lucia McBee (äldrevård) med flera. Många namnkunniga svenskar finns förstås också på plats. Programmet under veckan vänder sig till alla som vill veta mer om mindfulness: nybörjare, erfaren meditatör eller instruktör spelar ingen roll. Seminarier på svenska och engelska varvas med workshops och prova på-pass i ämnen som mindfulness till vardags, i skolan, i idrotten, på arbetsplatser, i hälso- och sjukvård, äldrevård, föräldraskap och i samhället i största allmänhet. Det finns olika varianter av biljetter, observera att olika dagar har lite olika inriktning (mer information här), boende av olika slag finns i Tällberg, som inte för inte i folkmun kallas ho-Tällberg (men det finns camping också).
Mindfulness i naturen finns också med på programmet. Hurra!
Dels kan man delta i en tre timmar lång morgonworkshop med amerikanen John P Milton (här kan du läsa om honom) och hans svenske kompanjon Göran Gennvi (som liksom Ola Schenström intervjuas i Lugn av naturen. Läs mer om hans verksamhet här). Gennvi och Milton är ledarskapskonsulter, naturvägledare med mera som har arbetat med mindfulness i natur under många år. De leder också (på engelska) en naturretreat från den 27:e juni på kvällen till den 3:e juli på eftermiddagen. Deltagarna samlas först för noggranna förberedelser. Sedan placeras man ut på varsin plats i dalaskogen där man sätter upp sitt tält. Dagarna tillbringas i ensamhet, tystnad och relativ sysslolöshet. Tre nätter i tältet. Alla bor relativt nära varandra, och ledarna håller koll så att alla mår bra under tiden, men utan att störa. Efteråt träffas man för att dela sina upplevelser och förbereda sig för att återvända till vardagen.
Själv har jag bara gjort en motsvarande enstaka ensamövernattning med Gennvi som vägledare för ett antal år sedan i samband med ett reportage för Sveriges Natur. Då var jag och några konsulter och utbildare från IFL på Handelshögskolan ute i Stockholms skärgård. Efter några timmar tillsammans placerades vi ut på varsin kobbe, eller i ett hörn av den större ön. Det var suveränt. Att bara umgås med sig själv en hel kväll, sen sova i tält eller hängmatta (det gjorde jag), och ha en långsam morgon utan annat än vågor, måsar och vind som sällskap! Så välbehövligt för en lätt stressad och duktigpetter till trebarnsmor och egenföretagare!
Flera dygn är förstås något annat. Mer djupgående. Förmodligen omvälvande. Men jag anade något där på min egen plats bland tallar och klipphällar. En enkelhet. Självklarhet. Trygghet. Hemkomst. Jag sov extra gott den natten, det minns jag än.