Darwin var en lugn av naturen-kille

Jag har varit på naturnissepilgrimsresa till London. Där värmde solen, magnoliaträd och påskliljor blommade och gärdsmygar och rödhakar sjöng så att man blev helt våryster, ackompanjerade av en och annan koltrast.
Linnean Society och Natural History Museum var några av våra fascinerande resmål. Men allra störst intryck på just mig gjorde nog Charles Darwins trädgård. Eller rättare sagt hans tänkarstig: The Sandwalk.

Denne hårt arbetande vetenskapsman bodde och arbetade i familjens hus Down House i Downe söder om London. Han hade mycket att grubbla över. Familj och forskning skulle samsas. Han kände på sig att hans revolutionerande teorier om arternas uppkomst skulle ge upphov till en hel del turbulens i forskar- och kyrkovärlden (vilket han hade rätt i). Detta gjorde honom – helt naturligt kan tyckas – rätt stressad. Dessutom var han sjuklig i största allmänhet, med återkommande huvudvärk, bölder, utslag med mera.
Darwin behövde tid för reflektion och vila – och han valde att förlägga den i naturen. 1846 arrenderade han en bit mark i anslutning till familjens trädgård av en granne (arrendet var ett pund och 12 pence per år) och anlade en tänkarstig. Han planterade mängder av träd och buskar längs promenadvägen, och lät den få en ljus sida som vette mot hagar och ängar, och en mörkare inramad av träd och buskar.
Där gick han fem varv morgon, middag och kväll varenda dag under nästan fyrtio års tid. Ofta hade han med sig foxterriern Polly. Att barnen lekte omkring honom trivdes han gott med.
Stigen finns kvar och där vandrade jag i Darwins fotspår och tänkte att varenda mänska borde ha en tänkarstig…

Åh, våren!

I helgen ska det komma snö, men det gör inget. För nu ser jag ljuset! Imorse hörde jag tranor från Skillingsnäshållet. Snart är det dags för uteträning i qigong och taiji. Jag längtar. Hittade en ny bra plats för meditation och rörelse nere vid Marskan häromdagen. Där ser man ofta havsörn ner mot sjön och brun kärrhök brukar flyga i vasshavet.
Jag och mina qigongvänner ska träna under eken vid Morfarsbacken mitt i byn några tisdagskvällar i maj. Häng på!

I förra numret av tidningen Kupé som jag sparat läser jag om träningstrenderna inför 2014. Det spanas om högintensiv intervallträning, träning med den egna kroppsvikten som belastning samt militärträning bland annat. På listan finns också yoga och långsam träning.

”Kanske blir 2014 året då vi kommer att se taijiutövare stå i grupp på stadens alla torg och i tysthet utföra ”wax on, wax off” till nackspänningarna är bortpolerade”.

När jag googlar på wax on, wax off, som jag inte har en susning om vad det är, kommer det en länk till en snutt ur en Karate Kid-film! Kolla här. Det är sådär meditativt jag ska tvätta bilen i vår. Jag har skaffat mig biltvättsansvar nämligen, ett led i att någon ska känna sig ansvarig för att bilen blir tvättad över huvud taget ☺

Till fjälls med Ottosson&Ottosson?

Min hjärna hittar ständigt på nya projekt. Idéerna ploppar upp vare sig jag sover eller är vaken. Då och då – kanske lite väl ofta – får jag för mig att jag ska förverkliga en eller annan av dem. Som nu.
De senaste åren har jag allvarligt funderat på om det inte är dags för oss att lansera en fjällvistelse med Lugn av naturen-tema. Dagar då Ottosson&Ottosson erbjuder det mest energigivande och avslappnande program som vi kan tänka ut på skönast tänkbara plats. Tänkbara resmål har dryftats. Tankar har stötts och blötts. Inspiration har inhämtats från Grövelsjön och Lars Zika (reportage kommer i Turist före sommaren), Carina Smedberg, Åsa Nord, Liselotte Abel och alla möjliga andra driftiga arrangörer av diverse natursköna aktiviteter.
Resultatet är att vi nu har inlett ett samarbete med Anna och Micke på anrika STF Kolåsens fjällstation vid kanten av Skäckerfjällen i Jämtland.
Tada!

Lugn av naturen med qigong
Naturnjutning, lägereldar och allmänt fjällgemyt i dagarna fyra (och en kväll): 13–17/8. Grundlig info finns på förstasidan på ottossonochottosson.se. Kolla boendealternativ och Kolåsenbilder på www.kolasen.se

Så där ja.

(Bilden är från när jag gjorde tai chi på Suljätten, med utsikt mot Skäckerfjällen, i somras.)

Fågelbordets lov

I helgen har det räknats småfåglar vid fågelmatplatser i hela riket, projektet kallas Vinterfåglar inpå knuten (har en egen facebook-sida, kolla!) och arrangeras av Sveriges Ornitologiska förening.
Oavsett om man för protokoll eller inte är det ett kul och lättillgängligt naturnisseri att spana på fåglar kring ett fågelbord. Man behöver inte ens bli kall om nästippen för att delta. Man behöver inte kunna en enda art för att ha nöje av det. Men jag varnar: man kan drabbas av lust att hämta fågelboken eller googla lite, efter ett tag. Man kan bli besatt; köpa mängder av olika sorters fågelmatare, sädeslag och fröer … och de är inte gratis.
Här på Krongården har vi utökat fågelmatningen rejält i år. Det är jag glad för. Jag har upptäckt att det är ren och skär vila att släppa alla andra tankar och titta på fåglarna en stund. Jag kör fast i skrivandet, suckar, lyfter blicken och får syn på myllret på marken under fågelmataren utanför kontorsfönstret. De hoppar runt, pickar frön, samsas ibland, bråkar lite ibland. Nån verkar ilsken, en annan snäll. Så reagerar alla samtidigt, lyfter och försvinner upp mot himlen med ett schwooosch, på en sekund. Det blir tomt en stund. Man tänker lite på vad som hände, vart de tog vägen. Jaha. Sen börjar man skriva igen.

Äntligen vinter

Det var perfekt sparkföre på bygatan i Wij häromkvällen. Jag susade upp mot bygdegården, brodd på högerfoten, bra fäste. Fart. Då hade jag tankarna i luften; vad vi skulle göra på terminens första qigongpass, hur många som skulle komma, planerna inför sommaren, handbolls-EM, vår trasiga bil… Jag ställde sparken vid Westermo tele och gick resten av vägen. Efter qigongen, på hemvägen, var jag mer avslappnad. När jag lämnade gatlyktorna vid landsvägen bakom mig och for in i mörkret med sikte på lysena i byn kände jag mig omsluten. Snön lyste upp vägen. Jag saktade ner farten. Släppte allt annat. En kort stund kändes ingenting annat särskilt viktigt.
Igår åkte jag skidor. Och idag.

2014 och jag

Nyår är kanske champagne och hummer, välstrukna vita skjortor, glammiga klänningar och party party för en och annan. Men inte för mig. En stilla skål med tomtebloss kring eldkorgen vid midnatt med goda vänner och familj däremot. Ja tack.
Under nyårsdagarna är jag ganska världsfrånvänd. Jag vill tänka. Bakåt. Framåt. Summera. Rita tankekartor. Gå på långpromenad. Samla tankarna. Starta om. Rikta in mig. Jag är helt enkelt urtråkig kring nyår.
När jag tittar på årets tankekarta ser jag att livet har förändrats. Det är bara jag och Mats till vardags nu. Jag förväntar mig mer tid för ideellt arbete, vandring, utesovande, skogsbad, lägereldar, molnskådning, odling. Jag har mycket att se fram emot på jobbet, det vet jag redan nu; en bok om träd kommer ut vår. Vi ska skriva en naturbok för barn, kanske en om Stora Karlsö. Upplev Sverige ska uppdateras. Qigongen i bygdegården fortsätter, med extraträning utomhus i maj. Det blir Lugn av naturen-dagar med qigong på Kolåsens fjällstation i Jämtland i augusti. Kanske i september också. Och mycket mer.
Om gud vill och hängslena håller, som min mamma brukar säga.

Till fots

Att gå ut kan förändra livet. Strosande, vandrande, promenerande genom hösten kan man odla vänskap med sig själv och andra. Tänka klarare, få omvälvande idéer. Bli mer närvarande, gladare. Starkare.
Det är fötterna som gör jobbet. Tänk lite extra på dem ibland. Se till att du har sköna skor, låt de snedgådda gamla gå hädan eller – om möjligt – sula om dem. Smörj in fötterna med olivolja, massera nagelbanden lite extra. Håll efter naglarna. Nyp i förhårdnader fem gånger morgon och kväll (tips från en fotspecialist på radion, har inte provat). Gympa fötterna ibland: gör tåhävningar, knip och spreta med tårna. Fotbada då och då (i ljummet vatten med grovsalt, kanske honung, citron eller nån doftolja, sen frottetorka, strumpor på över natten). Be någon närstående ge dig fotmassage, eller massera dig själv till exempel genom att rulla en tennisboll under foten.
Gå sen ut igen, som ny! Vandra längre och längre bort. Våga gå vilse en stund ibland. Hitta rätt igen. Till fots. Det är allt.

Vild vandringslust och livskris

”Det hade inget att göra med utrustning eller skodon eller trender eller filosofier i någon särskild epok, nej inte ens med att ta sig från punkt A till B. Vad det handlade om var hur det kändes att vara ute i naturen. Hur det var att bara gå mil efter mil utan andra skäl än att få uppleva anhopningen av träd och ängar, berg och öknar, vattendrag och stenar, floder och gräs, soluppgångar och solnedgångar. Det var en mäktig och ursprunglig upplevelse. Jag tänkte att det alltid måste ha känts så här att vara människa i vildmarken, och att det skulle kännas likadant så länge det fanns vildmark.”

Romanen Vild av Cheryl Strayed handlar om en gift akademiker (20+), som förlorar sin mor i lungcancer, tappar taget om allt och ger sig ut ensam på en 180 mil lång livräddande, lärorik och uppslitande vandring på Pacific Crest-leden i västra USA. Hon är helt ovan och lyssnar inte på några goda råd, shoppar bara loss på en massa friluftsprylar och ger sig iväg. För små, helt nya kängor, idiot-lite pengar och en ryggsäck som är så tung att hon inte kan lyfta den själv är bara några av misstagen. Fötterna blöder större delen av vandringen. Sorgen efter mamman, tillkortakommanden, rädslor och problem med familje- och kärleksrelationer och tabbar i friluftslivet löper parallellt genom boken. Huvudpersonen gör inga som helst försök att spela hjältinna vare sig i livet eller på vandringsleden. Hon lär sig eftersom, blir modigare och modigare på alla sätt. Till slut kan hon verkligen njuta av vandringen – och livet – emellanåt, trots sina evigt värkande fötter.
Historien är sann, Cheryl Strayed skriver om sig själv.
Boken har legat på topplistor, fått priser, sålt som smör, publicerats i många länder, viftats med hos Oprah Winfrey i teve och ska nu bli film.
Den här boken kan säkert intressera alla människor. Men kanske kan Vild bli för kvinnor vad den kultförklarade Into the wild av Jon Krakauer – den sanna, starka och sorgliga historien om Chris McCandless öde i vildmarken – är för många män. En gigantisk skillnad är att den här berättelsen har ett uppbyggligt slut. Cheryl Strayed klarade sig undan med värkande fötter, det tog visserligen några år för hennes tånaglar att bli normala igen, men hon överlevde. Och hon älskar fortfarande att vandra.

Grönska, tystnad och meditation med förhinder

Vädret var strålande, varmt och soligt, mina bara fötter trivdes i gräset under de gående meditationerna och qigongen. De påbjudna tystnaderna mellan oss deltagare var behagliga. Morgondoppen kommer jag att minnas länge.
Jag har varit på helgretreat, meditationshelg, eller vad man nu ska kalla det på svenska. Mindfulnesscenter med Ola Schenström i spetsen stod för värdskapet: sittande meditation inomhus varvades med gående samt qigong utomhus i den vackra parken på Tollare folkhögskola utanför Stockholm.
Inte vara duktig, inte sträva, bara vara med sig själv och neutralt observera vad som dyker upp. Det är skitsvårt. Det går ju ärligt talat inte några längre stunder. Man övar och övar, men ändå drar tankarna iväg rätt vad det är. Jobbplanering är en grej som min hjärna verkar tycka passar särskilt bra under sittande meditation. Då och då flyter det upp en väldigt bra idé dessutom, det är det värsta (i alla fall om man inte minns den efteråt).
När jag gör qigong eller tai chi – mediterar i rörelse – går det lättare. Precis som när jag går väldigt sakta eller fokuserar på sinnesintrycken i naturen. Då lugnar sig hjärnan betydligt lättare, blir ockuperad av de långsamma repetitiva rörelserna.
Naturen och parken kring Tollare var en upplevelse i sig. Klippor, vatten, stora gamla träd, blommor. Man kunde låta ögonen vila på vattenspegeln. Känna solen på huden, doften av gräs. Det var svårare för hörselsinnet att finna fäste på något behagligt. När det var vindstilla eftermiddag hörde jag faktiskt bara trafikbuller; motorvägen från ett håll och järnväg och motorbåtar från ett annat. Ett eller annat ropande fotbollsbarn bröt igenom. Det var lite oväntat, jag hade förträngt att det är så det är i storstadens omgivningar.
Jag låtsades att motorvägen var en fors, och lät synsinnet ta befälet. En hare sprang blixtsnabbt rakt över gräsmattan. Plommonen hängde tunga och ätmogna. Skuggorna spelade Bach.

Tai chi med fjällutsikt

I början av augusti var jag på taichi- och zenmeditationskurs på STF:s fjällstation i Grövelsjön i Dalarna. Förutom att kursen var givande i sig – den leddes av Lars Zika från Örebro som kört tai chi-, qigong- och meditationskurser i Grövelsjön i 20 år – så älskade jag själva upplägget. Vi mediterade och tränade tai chi (mest inomhus) kl. 7-9 och 16.30-18.30. Resten av tiden gjorde man vad man ville. Gick på fjället, badade i fjällbäckar, smååt hjortron, somnade i solen.
Meditationen förstärkte naturupplevelsen och tvärt om. Man hade tid att smälta det man lärde sig i lugn och ro och dagarna kändes väldigt, väldigt långa.
Den där veckan var rena lyckopillret och kommer som reportage i Turist under nästa år.